Vatten är en allestädes närvarande naturresurs som direkt påverkar vårt dagliga liv. Vi konsumerar vatten direkt, använder det för hushållsproduktion och njuter av det för rekreation och estetiska ändamål. Vatten stöder också djurlivet och den biologiska mångfalden i närheten av våra hem och samhällen och används i produktionen av livsmedel och de flesta konsumentprodukter – få tillverkningsprocesser använder inte vatten på något sätt. Dessutom kan naturliga vattendrag och sjöar generera värde enbart genom att de existerar och/eller bevaras i naturligt tillstånd. Vattenkällor är ofta allmänt tillgängliga för människor att ta ut och använda som de vill, för rekreation och, om de inte är reglerade, för att släppa ut föroreningar. Vattenföroreningar är därför en klassisk extern effekt, eller oavsiktlig bieffekt, som i många fall kräver statligt ingripande för att effektivt kunna åtgärdas.

Det finns många möjliga institutionella svar på externa effekter av föroreningar. Utsläppsskatter, program för begränsning och handel med utsläppsrätter, teknikstandarder och andra regleringar är exempel på verktyg som kan användas för att hantera dessa externa kostnader. I ett system med tak och handel med utsläppsrätter skulle till exempel de som släpper ut föroreningar behöva köpa ytterligare utsläppsrätter för att kompensera för de ökade föroreningarna. För att genomföra dessa åtgärder krävs dock en förståelse för hur stor den externa effekten är. När det finns externa föroreningar misslyckas marknaderna med att på ett korrekt sätt förmedla de sociala kostnader som är förknippade med försämringen. I dessa fall är ett användbart begrepp den sociala kostnaden för föroreningar: den kostnad för samhället som uppstår till följd av en förändring av föroreningsnivåerna.

Begreppet social kostnad för föroreningar är mest känt i samband med klimatförändringar. I litteraturen om ”den sociala kostnaden för koldioxid” kombineras prognoser för utsläppsbanor och ekonomisk tillväxt med klimatmodeller för att utvärdera effekterna av en ökning av koldioxid med ett ton. Uppskattningar av det monetära värdet av denna påverkan – den sociala kostnaden för koldioxid – har visat sig vara användbara för att vägleda utformningen av politiken och kommunicera klimatförändringens effekter på samhället.

Sammantaget har den sociala kostnaden för föroreningar diskuterats i samband med vattenkvalitet, men den har fått mindre uppmärksamhet än den sociala kostnaden för koldioxid. Detta kan bero på den kritiska roll som ”platsen” (dvs. var föroreningen sker) spelar inom forskningen om vattenföroreningar, vilket avsevärt försvårar uppskattningen av föroreningens effekter. Utsläppet av ett ton kol bidrar på samma sätt till klimatförändringarna oavsett var det släpps ut, så kol från tätbefolkade stadsområden, orörda livsmiljöer för vilda djur och växter eller på redan förorenade platser ger upphov till samma sociala skada. Detta står i skarp kontrast till vattenföroreningar. Till exempel är det troligt att bekämpningsmedel som hamnar i vattendrag nära stora dricksvattenkällor orsakar mycket större sociala skador än samma mängd som hamnar i vattendrag långt från källor för mänsklig konsumtion. På samma sätt ger näringsämnesföroreningar (kväve och fosfor) från stads- och jordbruksmark upphov till mindre skador i vattendrag där de befintliga utsläppen är låga, eftersom det finns en stor återstående kapacitet för spridning, i förhållande till vattendrag med höga befintliga nivåer av näringsämneskoncentrationer.

Toxiskt läckage till vattendrag från gruvdrift och föroreningar som ger upphov till nya problem, t.ex. per- och polyfluoralkylsubstanser (PFAS), som är kemikalier som tillverkats av människan, kan vara starkt koncentrerade till bestämda platser där skadorna är höga, men har liten räckvidd utanför dessa områden. Arsenik, bly och polyklorerade bifenyler (industriprodukter eller kemikalier) är bara några exempel på vattenföroreningar som sannolikt finns i höga koncentrationer i lokaliserade områden.

Förutom de mycket varierande platserna för vattenföroreningar kan effekterna av dessa föroreningar skilja sig avsevärt beroende på egenskaperna hos det område där de förekommer. Platser med hög befolkningstäthet, utrotningshotade arter, viktiga livsmiljöer för vilda djur eller populära rekreationsmöjligheter kommer i allmänhet att ha högre sociala kostnader för en viss föroreningsnivå än mindre tätbefolkade eller mindre känsliga miljöer.

För att få fram en heltäckande uppskattning av den sociala kostnaden för vattenföroreningar, även för en enskild förorening för en enskild region eller ett enskilt avrinningsområde, krävs det att man identifierar föroreningskällorna, hur dessa föroreningar rör sig genom miljön, hur ekosystemtjänsterna påverkas och hur tjänsterna värderas av människor. Kort sagt är det inte särskilt meningsfullt att tala om en enda samhällskostnad för vattenföroreningar annat än på en konceptuell nivå.